Blue Mountains

Ännu en sevärdhet kan av avbockas – Blue Mountains.

Med två rykande latte, en godispåse och Bamse-hitsen på högsta volym styrde vi kosan mot Australiens Grand Canyon. Vi hade blivit förvarnade om att sänka våra förväntningar något, så vi var mest inställda på att göra en familjeutflykt med restaurangbesök, hotellövernattning – och kanske ett och annat loppisfynd.

Efter ett litet kräkstopp (stackars Vilma, när ska hennes åksjuka gå över?) var vi framme vid Katoomba och deras Scenic World som visade sig bestå av bland annat två linbanor från vilka vi såg ett imponerande landskap av regnskog, branta klippor och vattenfall.

Höjdpunkten var nog vagnen som en gång i tiden transporterade gruvarbetarna ner till kolgruvan, men som i dessa dagar var utbytt mot en säkrare gallerförsedd variant. Till Alvins stora förtjusning inleddes färden med Indiana Jones-introt i högtalarna. Den lilla vagnen for nerför en VÄLDIGT brant backe, och då man inte var inne i en tunnel hade man en fin utsikt över landskapet.

Vårt hotell, som Alvin dömde ut vid första anblicken (hur kan man vara bortskämd på hotellupplevelser när man är sex år?), låg i ett litet sömnigt samhälle som fick Habo att framstå som New York. Döm om vår förvåning när det fanns en riktigt schysst restaurang – som dessutom krävde bordsbeställning. Och tur var väl det, för redan när de öppnade (japp, vi var på plats då) så fylldes borden snabbt på.

Och ja, Alvin hade helt rätt beträffande hotellet – det var verkligen inget att hurra för. Bland annat kunde man enkelt öppna upp de franska balkongdörrarna – när de var låsta… Och frukostbuffén erbjöd tre olika ljusa nyanser rostat bröd och sylt i portionsförpackning, samt änglapink-kaffe (dvs svagare än the).

Men addera lite loppisstrosande, god middag på lördagkvällen, leksaks- och tågmuséum (lite oväntad kombination) och inga ”måsten” att ta hänsyn till, så blev totalupplevelsen för Blue Mountain-resan mycket väl godkänd.