Bergsget-dna i familjen

Söndagen bjöd på en salig blandning av upplevelser och intryck - samt en besvikelse.

Efter en välbehövlig sovmorgon var det dags för mig att premiärköra Eco Diablon. Faktum är att det även var premiär för mig att köra i vänstertrafik. Jag har alltid lyckats krångla mig ur tillfällen då situationen har krävt en förare i vänstertrafik. En rätt bra manöver, eftersom mina kunskaper som kartläsare (vilket är den andra viktiga rollen om man är ute på okänd mark) är minst sagt mediokra. OK – usla. Urusla.

Det var inte bara att försöka hålla sig på ”fel” sida vägen (oahhh, hur kör man i rondellen???) – vår bil är ju stor som en mindre atlantångare. Och det underlättar ju inte direkt att jag inte ens ser vänster framkant på bilen. Här måste man lita på sin inre bil-omkrets -feeling.

Såklart satte jag igång vindrutetorkarna när jag skulle svänga, och Jonas gav till små läten när han tyckte att jag kom lite väl nära bilar och stolpar på vänstra sidan. Men på det hela taget gick det bra. Jag påpekade att det var lite synd att man inte kunde kolla runt på omgivningarna på samma sätt som när man är co-driver. Jonas intygade att han inte heller kunde göra det…

Efter stopp i leksaksaffären (Alvin skulle på kalas) stannade vi för lunch på ett ställe där vi hade en sagolik utsikt över hela inloppet till Sydney. En och annan segelbåt var ute och letade vindar, och i bakgrunden syntes Sydneys skyline. Vackert och imponerande.

Efter ett litet missöde i lunchbeställningen (bara hälften av beställningen lyckades de komma med) var det dags att bege sig till kalaset som skulle äga rum i en park.

Väl framme började Alvin och jag spana efter födelsedagsbarnet och klasskompisarna. Men dessa syntes inte till. Jonas och jag tittade på varandra. Granntjejen Melissa hade nämligen påpekat att Ellis var bjuden på samma kalas, men ville inte gå. Och hon var gaaaanska säker på att det var igår.

Nu stod vi i rätt park (det är jag faktiskt helt säker på!), på rätt klockslag (här var jag också säker, för jag tyckte det var udda att börja ett kalas klockan kvart i ett så jag upprepade tiden ett par gånger i samband med att hon bjöd in Alvin), men uppenbarligen på fel dag (det KAN vara så att HON sa fel, försökte jag förklara för Jonas som då påminde mig om Dramatenhändelsen).

Blir alltså titt som tätt påmind av Jonas om den gången då jag hade fixat biljetter till en Dramatenföreställning. Tolv personer hade just avnjutit en middag på en närliggande restaurang när det hade blivit dags att dela ut biljetterna. Föreställningen skulle börja klockan 19.30, dvs vi hade en dryg kvart på oss.
- Cilla, varför står det att föreställningen börjar klockan 19? undrade Jonas när han fick sin biljett.

Efter en snabb språngmarsch till Dramaten och ett iskallt ”nej, man får inte gå in när föreställningen väl har börjat”, var det bara att se glad ut och förkunna för de elva andra att kostnaden för de oanvända teaterbiljetterna stod jag för. Dags för paraplydrinkar. Hinkvis.

Nu var det Lucas kalas som jag hade bommat. Skit också! Vi tog igen det genom att gå till närmaste fik och köpa glass och muffins, och lekte i parken ett tag. Eftersom vi nu inte hade ett kalas att ta hänsyn till åkte vi vidare till en mysig liten sandstrand med klättervänliga klippor inramade av tät djungelvegetation.

Få saker är så hjärtattackframkallande som att se Vilma klättra omkring på stenar. Jonas och jag turades om att sekundbevaka henne. Alvin däremot verkar ha fått bergsget-dna. Han är helt otrolig! Dessutom har han full kontroll över kroppen, till skillnad från lillasyster som är lite mer….låt oss kalla det okontrollerad (alternativt fumlig, ofokuserad eller spattig).

Utan missöden tog vi oss hem. Lite lek med grannpojken Jack, gräsklippning (premiär!), smarrig middag och någon timmes letande efter utemöbler och grill på eBay inramade denna soliga och härliga söndag, kalasmissen till trots.