Två har precis avslutat inomhusfotbollen i hallen, och sitter i detta nu i badkaret och jämför gapskrattandes varandras snoppar.
Deras yngre systrar har satt igång trummaskinen i barnmikrofonstativet på högsta volym och sjunger svenska och japanska sånger för varandra medan den andra artigt sitter bredvid och väntar på sin tur (och provsjunger sin egen sång).
Hur var det nu igen som tystnad lät?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej Cilla och Jonas!
Av lillebror Måns fick jag i dag tips om Down Under-bloggen. Nu har jag njutit av varje stavelse däri och kommer framöver att regelbundet följa era öden och äventyr.
Undrar just om det kan vara någon borglinsk gen för åksjuka som drabbat Vilma. I hela min uppväxt kämpade jag med dennakomma. De många veckoslutsfärderna Jönköping-Bunn, gav mig åtskilliga inblickar (nerblickar) i alla diskeskanter utmed fyramilasträckan. När jag nådde vuxen ålder hade det gett med sig, men jag måste fortfarande titta mest rakt fram under färd och kan inte läsa varken kartor eller eller böcker under åkandet.
Låter spännande med bokprojekt, Cilla. Vad rör det sig om? Lycka till därmed! Hoppas du också hinner fortsätta att förmedela era upplevelser från andra sidan jordklotet.
Många kramar till er alla fyra,
faster Agneta
som numera vet hur tystnad känns
Hej Agneta!!!
Vad kul att höra ifrån dig!
Det lät ju mindre roligt med åksjukegenen - det låter som den ingår i Vilmas DNS-uppsättning. Tyvärr.
Boken ska bli en roman har jag tänkt. Storyn har jag nu klar för mig - det gäller "bara" att få ihop det hela. Att skriva en bok är en gammal dröm som jag har haft (var tidigare inne på att skriva en barnbok och låta Erik illustrera), men nu känner jag mig taggad för en roman.
Hemma har jag inte funnit tiden, men nu känns det som att jag inte kan få ett bättre tillfälle.
Vet att du är helvass på språket, så jag ber att få återkomma med lite råd och tips och allmän feedback framöver.
Hälsa hela familjen!
Kram / C
Skicka en kommentar