Vi ser ljuset!

Igår var det avskedskalas för en pojke i Alvins klass. Robin skulle flytta hem till England efter två år Down Under. Hela klassen bjöds därför med till parken närmast skolan för lek och Afternoon Tea – eller i klarspråk; chips, juice och kakor.

Vilma och jag följde också med som ett osynligt stöd till Alvin. Eller osynligt och osynligt – det är svårt att göra Vilma osynlig. Såklart ville hon också smaka av läckerheterna och leka med barnen.

Rätt som det var kom Alvin springande med en gråtande pojke i släptåg; det var Alvins bänkkamrat som hade kastat en sten på pojkens arm. Dags att lära den lille (skit-)ungen att man minsann inte får gå omkring och slåss som man behagar. Efter en tillrättavisning av mig kom den ledsne pojkens mamma och gav honom ytterligare uppsträckning. Hon berättade att han hade kastat deras lille hund rätt in i väggen senast pojkarna lekte, så att lilldoggen närapå hade brutit nacken (av storleken på hunden att döma behövdes det i sanningens namn kanske inte världens hårdaste kast in i väggen för att det skulle lyckas…).

Så nu, har Bänkkamraten lyckats få all min uppmärksamhet. Nästa gång Alvin beklagar sig över ett sönderritat suddgummi eller spark i ändan tar jag fram det tunga artilleriet (vilket – har jag inte bestämt mig för än).

Avskedsfesten fick dock ett mycket lyckligt slut. Det kändes nämligen som om detta var vändningen på Alvins upplevda ensamhet i skolan – han deltog till fullo i lekarna.

Dagen därpå (idag alltså) blev han dessutom hembjuden till Jack på gatan för att leka efter skolan, och på samma avskedsfest bjöds han även på kalas nu på söndag.

Sådant känns som balsam för oroliga föräldrars själar.