Några stilla reflektioner kring…

Hur man bäst dödar idrottsintresset hos barn: Man spelar landhockey på varje gympalektion. Exakt samma övningar dessutom.

Hur barn gärna umgås: Man tittar på TV tillsammans. Fast Alvin och Vilma satt på sitt rum på Brisbane Street medan Max och Sam satt på Tallrisstigen. (Pappa Colin hade vänt den skypande datorn mot deras TV). Festligt!

Hur man hedrar de döda på kyrkogårdar i Australien (åtminstone den vi passerar varje dag på väg till Alvins skola): Hundar får springa fritt mellan gravarna och uträtta sina behov, och barn tillåts att klättra runt bland gravstenarna – utan att föräldrarna säger till!

Hur livet ändå fortgår trots döden: Någon planterade en gång i tiden ett litet träd på sin käraste grav – det trädet har nu en omkrets på uppskattningsvis fyra meter. Det har resulterat i att gravstenen är på väg att välta och staketet runt omkring delvis är inväxt i trädet och resterande är på väg att falla ihop.

Hur man får australiensiska barn att stå sig väl i internationella prov: Man lär barnen att multiplicera redan i första klass och ger dem dagliga läxor som tar uppskattningsvis en knapp timme att göra (i alla fall om man försöker slingra sig lite som Alvin gärna gör).

Hur en fyraåring kan ha vitt skilda identiteter: Vilma brukar presentera sig som Orange (ja, det är ju vår kära svenska grannkatt Apelsin som hon är just då) alternativt Snowwhite.

Hur bra det är att salt- och vinägerchips aldrig fick fäste i Svedala: De är ju så sablars goda, så jag hade aldrig kunnat stå emot frestelsen att låta dem slinka ner en vanlig vardagkväll (vilket rent teoretiskt skulle kunna inträffa här).