OS-arena och hot om sprucken skalle

En gång – ingen gång.
Två gånger – en vana.
Tre gånger - världsklass?

Well, sedan gårdagens platta fall (mina berömda städinsatser) så är det nu dags att höja mig till skyarna. Jag har nämligen varit ute och sprungit – igen. Ett varv i söndags, samma varv i tisdags, och så nu idag. Dessa fyrtiominuters joggingturer avslutas dessutom med allehanda styrkeövningar. Jag vet – det är otroligt!

De sista tvåhundra metrarna är jag så trött så jag knappt vet vad jag heter. Då tar jag hjälp av fantasin för att komma fram till mitt avslutningsträd (är det normalt att låtsas att man springer in på upploppet på någon stor OS-arena framburen av folkets rungande ”CILLA, CILLA, CILLA”?).

Jag undrar hur många gånger jag måste plåga mig innan min kropp plötsligt studsar till och jag hamnar i den berömda andra andningen som lär få fossingarna att kännas fjäderlätta. Lovar att tala om när det inträffar.

Från det ena till det andra.

Barnen har varit på kalas idag hos grannen Ellis. De var på ett lekland här i närheten, vilket resulterade i två trötta filurer. Passade utmärkt med tidig läggning eftersom det var den danska serien Örnen ikväll.

Efter kalaset gick Alvin över till Jack och lekte (han var inte bjuden så det råder viss krigsstämning på gatan), medan lillebror Thomas kom över till oss för att leka med Vilma.

Just i Thomas närhet är det bra att Vilmas engelska inte är så vidare vass. Denna blonde lille treåring med bruna fina ögon har en förmåga att skjuta ut hornen i pannan. Vet inte hur många gånger han har sparkat efter mig och försökt måtta in en sving. Nu i eftermiddags var det något som han inte var helt nöjd med, så jag hörde honom väsa åt Vilma:
- I´ll crack your head open!
Jag lade mig såklart omedelbart i och sa att man inte fick säga så. Då gav han mig en mörk blick, vände sig om och tillade lite tystare.
- I´ll do!

Så, mamsen – var glad att du inte behöver tampas med den här lille krabaten i svenska skolan!