Oväntat fågelbad

Poolmannen kommer en gång i månaden. Det är alltid med en rysning jag ser kemikaliedunken bytas ut, och jag försöker förtränga hur alla gifter på något vis måste påverka barnens kroppar eftersom det är de som står för majoriteten av alla kallsuparna (Vilma brukar kalla sina kallsupar för ”hårbollar” eftersom hon ofta låtsas att hon är en liten katt).

Men idag var jag för första gången nöjd med att det är en rejäl dos klor i poolen. När Vilma och jag kom hem från dagens första simskolepass (Vilma blev stjärna nummer ett – hon är överlägsen de andra barnen!) så låg det nämligen en fågel i poolen, till synes livlös.

Hm. Gick snabbt igenom mina kunskaper i ämnet fågelsjukan och kände mig hyfsat säker på att det var begränsat till Kina. Dock backade jag vid tanken på att lite försiktigt lyfta upp fågeln med händerna (Kina kändes plötsligt inte så avlägset).

Tog fram håven och överraskade mig själv genom att först ta hand om alla bladen som låg och guppade i poolen innan jag försiktigt fångade upp fågeln (heter inte det förträngning på psykologispråk?).

Och nu då? I vanliga fall slänger jag löven på den lilla gången som via soptunnorna leder fram till framsidan. Kändes lite omysigt att placera en död fågel där med risk för att man en vacker dag skulle råka kliva på den. Dessutom tyckte jag att den andades.

Tippade försiktigt ut den under ett litet träd eftersom scouten inom mig vaknade och sa att man absolut inte får vidröra en fågel därför att fågelföräldrarna då kan rata sin unge eftersom den doftar annorlunda = fara. (Stämmer verkligen detta?!) Fågelns hjärta pickade hårt i kroppen och den såg skräckslagen ut.

Vilma har varit och ”tittat till den” ett antal gånger, men bedyrar att hon absolut inte har klappat den. Ska nog mycket till om fågeln överlever.

Om inte, så antar jag att det blir fågelbegravning i morgon.