Snorkling och slappa dagar vid Barriärrevet

Den som tycker att det känns som ett hån att i novemberkylan läsa om tropisk hetta, solskyddsfaktor 30, snorkling vid Barriärrevet och helikopterfärd över densamma, samt kalla öl vid poolen kan lägga av nu. För det blir mer av den varan här nedan.

Familjen Borglin samt en jetlaggad Martin (landade vid niosnåret kvällen innan) gick upp före tuppen i fredags morse och begav sig via en tre timmars flygfärd norrut till Cairns som är en av de mest kända utposterna mot Stora Barriärrevet.

Den tropiska värmen slog emot oss redan vid flygplatsen, och de medhavda tröjorna som hade värmt gott inne i planet åkte raskt av. Från och med nu var det shorts, t-shirt och flipflops som gällde – dygnet runt (f’låt, men det var faktiskt så!).

Vi checkade in på hotellet som låg ute vid piren och konstaterade nöjda att poolområdet var generöst tilltaget. Här skulle badas!

Alternativet till hotellets pool var inte i första hand havet, som man kanske skulle tro. Stranden längs Cairns är nämligen extremt ogästvänlig med sin bruna (geggiga?) strandkant.

Tycker man att stranddetaljen känns överkomlig så ska man ändock inte hoppa i – åtminstone inte året om. Under ett antal månader är vattnet nämligen direkt otjänligt på grund av box jellyfish – en dödlig variant av våra maneter. Och box jellyfish är bara EN sort som man ska passa sig för – släktingarna är många och lika farliga.

Så för att göra turisterna glada och nöjda har staden låtit bygga en lagun som låg några meter från havet. Här plaskade vi runt en hel del.

Men varför gå som katten kring het gröt – vi var ju faktiskt ute en hel dag på THE GREAT BARRIER REEF!

Alla fem klarade sig från att må dåligt under den en och en halv timmes långa färden ut till revet (alla var inte lika lyckligt lottade – eller preppade med sjösjuketabletter som jag var). Väl framme lade båten till vid en ponton som låg förankrad vid revet. Det här var vår bas.

Det blev en faslig aktivitet bland alla passagerare – alla ville såklart komma ner under vattenytan snarast möjligt. Tunna helkroppsdräkter för barnen och mig (för säkerhets skull ifall någon illmarig jellyfish trotsat alla löften om att de bara håller till vid stranden – OCH som skydd för solen). Ja, jag ÄR en hönsmamma. Och ibland lite feg.

Jonas argument vann över mina (hur nu det var möjligt) och Alvin hoppade i med snorkel och cyklop – utan flytväst, men med Jonas eller mig på bara en armlängds avstånd. Mäktig känsla att se sitt barn iklädd fisken Nemo-dräkt snorkla omkring bland färgglada fiskar på Barriärrevet! Vilma däremot sekundbevakades ombord på pontonen och båten, och i vattnet var det flytväst som gällde (här var vi rörande överens).

Två olika hajar i min storlek (!), sköldpaddor och otaliga färggranna fiskar i varierande storlekar samt en meterlång stor ”blubbfisk”, som såg ut som ett påhitt, kunde vi tillsammans bocka av. Fascinerande!

Som om inte vattenlivet var nog spännande hade vi bokat in en helikopterfärd över revet. Strax efter lunch hörde man ljudet av en helikopter som närmade sig. Den lilla blå helikoptern landade med ett öronbedövande dån på en liten (!) helikopterplatta som låg en bit utanför vår ponton.

Väl utrustade med headset och möjlighet att kommunicera med varandra trots rotorbladens höga ljud (av någon konstig anledning kopplade piloten bort Vilmas mikrofon efter ett tag…) så lyfte vi och svepte ut över revet. Oj, oj, oj… Det finns tillfällen i livet då man känner stor ödmjukhet inför naturen – det här var ett av dem. Fantastiskt!

Att inte barnen har fått simhud mellan tårna under den här resan är ett mirakel. Med puffar på armarna hoppade Vilma lika tufft från poolkanten som sin bror, och simglasögonen användes flitigt eftersom båda har en förkärlek till att vara under ytan. Sköna solstolar under parasollens skugga och kall öl ledde inte till några högljudda protester hos oss vuxna.

Vår andra utflykt var den till Kuranda, som är en liten by belägen uppe i regnskogen. Lite väl tillrättalagt för turister, men ändå roligt att åka gondol längs med det täta regnskogsbeklädda berget och ta det gamla tåget på tillbakavägen. Däremellan besökte vi en fjärilsfarm (Jonas blåa hatt och Martins röda t-shirt lockade till sig en hel del vackra exemplar) och matade wallabys (minikängurur).

Men säg det roliga som varar för evigt. Nu är vi tillbaka i Sydney igen - vardagen kallar. Och här är det ju bara det sedvanliga surf- och strandlivet som gäller.

;-)