Heroisk djurinsats

Jaha ja. Fortsätter helt enkelt på temat djur. Denna gång handlar det om den extremt håriga sorten (nu är det meningen att ni ska känna kalla kårar i nacken…).

Det var på väg hem från lämningen av Alvin i morse som Sarah och jag fick syn på en liten hund som korsade en rondell där bilar kom farandes för att hälsa på Sarahs hund Max. Ingen husse eller matte syntes till.

Är precis värdelös på hundar så jag har inte den blekaste aning om vad just den hundrasen kan heta. Personligen delar jag upp hundar efter dess storlek: hund större än knähöjd = troligtvis farlig hund; hund lägre än knähöjd = kan också vara farlig, men då är den åtminstone så liten så jag kan sparka bort den ifall den skulle attackera (nej, jag är inte van vid hundar).

Den här jycken tillhörde kategori två; liten hund. Dessutom var den ganska söt – och enormt andfådd. Lät som den hade sprungit ett tag i värmen.

Som tur var fanns det en liten namnbricka i halsbandet, så medan jag satt och klappade den lilla hunden (och till min stora belåtenhet lyckades få doggen att sitta ner) ringde Sarah ägaren. Mycket riktigt – lilla Annie hade avverkat ett imponerande lopp så här på morgonkvisten. Åtminstone ett par kilometrar. Den lyckliga ägaren fick beskrivningen till var vi befann oss och vi påbörjade vår väntan på den lyckliga upplösningen.

Lilla Annie försökte göra små springutfall, men jag höll stadigt i halsbandet. Sara kom efter en stund på den briljanta idén att låta Annie låna Max´ halsband.

Minuterna gick och jag klappade och klappade hunden. Under tiden kom två andra små hundar fram till oss och det stora noskalaset utbröt. Med jämna mellanrum försökte Annie att komma loss från mig, men jag fortsatte att klappa henne lugnande.

Efter tjugo minuters väntan kom Annies matte. Hon var såklart oändligt tacksam och berättade att lilla Annie hade lyckats gräva sig ut under staketet. Därefter tar hon på Annie ett koppel SOM INKLUDERADE ETT EXTRA BAND ÖVER MUNNEN. Kände mig plötsligt lite osäker.

Efter att vi tagit avsked av varandra frågade jag Sarah lite försiktigt om det var för att lilla Annie brukade skälla som hon fick det där specialkopplet.
- Nja, troligtvis så brukar hon bitas, blev svaret.

Så här efteråt med en kopp kaffe i handen och datorn i knäet så tycker jag att jag gjorde en heroisk insats.