Vilma sprang triumferande fram till mig med något i handen.- Mamma, kolla vad jag har!
Det var en dubbelvikt liten ödla som låg hopklämd mellan tummen och pekfingret. Eftersom jag absolut inte tyckte att den hade i vårt sovrum att göra bad jag Vilma att omedelbums gå ut med ödlan. Jag som har problem om någon lägger sig under täcket med jeans eller andra kläder på sig – nu hade vi en ödla i närheten av sängen. Urk!
Från ytterdörren hörde jag Vilma.
- Ha, nu har den ingen svans längre!
Tyckte plötsligt att det var läge att prata lite om att djur också kan känna smärta.
- Du tror inte att det gör ont på ödlan om du rycker av den svansen?
- Näe, det gjorde inte ont på den.
- Nähä. Och hur vet du det?
- Jo, för den har så liten mun, och så var den så kall.
Hon tystnade för en sekund och sprack därefter ut i ett stort, stort leende.
- Tänk att JAG kunde trolla av den svansen!
2 kommentarer:
Jag berättade den härliga storyn på skolan, då någon förklarade för mig att ödlor släpper sina svansar i kritiska situationer, men det visste kanske ni.Tack Vilma för denna kunskap.
Jag fick också lära mig det!
Berättade storyn för en väninna och hon berättade just det. Så, Vilma hade kanske inte helt fel i att hon trodde att hon trollade av svansen.
Mitt åt.
Skicka en kommentar