Pest eller kolera

Vilket är det nu igen att föredra – pest eller kolera?

Vi hade precis avslutat middagen när Alvin reste sig från bordet och sa:
– Idag var det en kille på skolgården som gjorde såhär!
Han lade sig på golvet och gjorde ett tappert försök att göra ”masken”, ni vet den där hiphop-rörelsen då du tar dig fram på golvet som en böljande mask.

– Jasså den, sa jag lite överlägset och började knäppa upp mitt skärp. Nu skulle brallorna av så att jag kunde visa barnen hur en tvättäkta ”mask” såg ut utan att störas av fladdrigt byxtyg.

Med ett segervisst leende lade jag mig på golvet och satte igång. Eller rättare sagt, jag ryckte lite spasmiskt i stjärtmusklerna och förde huvudet upp och ner med påföljden att jag var på vippen att krossa näsan. Jag kände mig som en idiot där jag låg. Kunde jag verkligen inte göra masken längre, eller var det månne så att minnet spelade mig ett spratt och att jag faktiskt ALDRIG har kunnat göra den?

– Näe, det är inte den, sa Alvin bestämt.

Jag reste mig upp till hukande ställning. Jag kände plötsligt ett enormt krav på mig själv att göra något som kunde imponera på barnen nu när ”masken” närmast påminde om en spasmisk kåldolme.
– Kan ni det här då?!

Sträckte ut högerbenet och började föra det i en cirkelrörelse längs med golvet, så där att man måste hoppa över det med det böjda benet (tänk kosackdans). Detta gick som planerat även om jag mindes rörelsen som betydligt graciösare.
– Äh, kan väl vi också, sa barnen och började hoppa omkring på golvet (men undertecknad noterade att de inte alls gjorde rätt!).

Men som de flesta sagor hade även detta trauma ett någorlunda lyckligt slut. Killen som gjorde ”masken” kunde tydligen även göra ”electric boogie” (när en stöt startar i ena handen och via armarna avslutas i den andra), och Alvin försökte härma honom.

– Du menar inte såhär? sa jag lite halvt om halvt uppgivet eftersom övriga insatser hade varit blekare än blekast.

Alvin tittade med stora ögon på mig.
– Jo, exakt så!

Nu är frågan: är det att föredra dåligt minne eller acceptans av att kroppen tydligen är på dekis?