John Blund bortblåst

Med risk för att låta som Pohlman, men vädret här ÄR fascinerande!

Igår kväll när jag släckte lampan vid tiosnåret med förhoppning om en lååång och god natts sömn hörde jag hur det började regna. Fönstret stod som vanligt på glänt och jag borrade belåtet ned huvudet i kudden – att somna till regnsmatter är ju makalöst rofullt.

Det var bara det att efter några minuter så vräkte regnet ner. Det piskade ursinnigt mot rutorna och taket – ljudnivån var minst sagt imponerande. Jag drog igen fönstret för att stänga ute vätan och det mesta av ljudet.

Då började det blåsa, en vind som inom några ögonblick lät som en rytande storm. Det finns ingen möjlighet att rutorna håller för detta, tänkte jag och funderade vidare på om det dessutom fanns en risk att Eco Diablon skulle kunna göra sig en liten luftfärd till följd av stormvindarna.

I sängen hade jag sällskap av två trynande barn ,vilket fick mig att tänka på berättelsen om de tre små grisarna som låg i sitt halmhus medan den stora vargen pustade och frustade utanför. Det var en både roande och oroande tanke.

Strax över ett visade klockradion sista gången jag kastade en blick på den. Så blev det med den efterlängtade nattsömnen.

(Fotograf: Vilma)