Jag ryser bara jag tänker på det.
I går kväll kunde jag bara inte somna. Efter att ha vridit och vänt på mig ett bra tag så började jag till råga på allt att hosta. Trodde att jag kunde hoppa över hostmedicinen denna natt, men så var tydligen inte fallet.
Jag tassade tyst upp och började gå mot köket. Det var alldeles mörkt. Just då, i samma sekund som jag tänkte tanken att det nog är bra att man inte vet vilka andra djur som är uppe och tassar i vårt hem – just då trampade jag på något.
Alldeles under hålfoten. Det knastrade till och blev blött. Hade jag inte känt det blöta så skulle jag nog tagit knastrandet för en förrymd frukostflinga eller något annat skräp. Men det är sällan det blir blött om man trampar på cornflakes. Jag var tvungen att tända.
Där på golvet (där min nyduschade lilla fot hade klivit) låg en halvkrossad brun kackerlacka – och ur kackerlackans mage (bål/mittparti/kropp) kom det ut något kletigt i obestämd färg. URK!!!
Med blixtens hastighet hämtade jag papper och torkade upp kvarlevorna av det djur som sägs vara det enda djur som skulle överleva ett kärnvapenkrig (känns som pizzan och råttan-historien, men ändock) – men som uppenbarligen inte klarar av en storlek 37 över sig.
Och så ren som min högerfot är nu – så ren har den nog aldrig varit.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
HAHAHAHA, åh va kul!
Dagens asgarv avklarat :-)
KRAAAAM
//L
Det är bara att hålla med Lina, hehe...
Kram,
Petra
Ja, det är det jag alltid har sagt - inget piggar upp så mycket som kackerlacksinälvor under foten.
FAST - jag halkade inte. Hade varit ännu roligare.
Kram!!!
Åh, jag får sån flashback till språkresan på Rivieran. Det var kackerlackor i hela huset - stora som möss (OK, lite överdrivet kanske....) och när jag var på toaletten en natt och lyfte toarullen från golvet så rasslade det iväg en stor "kackis". Känns som min historia, som jag brukar dra ibland när det snackas äckliga djur, hamnar lite i skuggan av din. Jag får börja dra den med "min kompis som bor i Australien-historien" istället....
Vi saknar er såååå här på Tallet. Barnen frågar typ en gång i veckan: Hur många dagar är det kvar nu tills Alvin och Wilma kommer hem? Jag räknar så det pyr inne i huvudet....
Stor kram från Ramforsarna :D
En till kommentar: Varför heter jag Fredrik i mina kommentarer? Eller är jag helt spånig på något sätt?
Det är ovanligt dålig uppdatering här nu för tiden ;-)
Allt bra?
Kram kram
Heeej!!!
Först Eva-Lotta: jag har också undrat varför du går under alias Fredrik. Funderade på om du satt och smygbloggade hos någon som inte din käre man känner till... ;-)
Och ja, Lina - osedvanligt dålig uppdatering. Beror på att vi har varit i Cairns (utposten till Barriärrevet...). Ska skriva en uppsats till er ikväll - promise!
Love!
Skicka en kommentar