Genbortfall önskas

Jonas långa ben och skarpa minne, min kalufs och mitt glada humör (morgonhumöret exkluderat). Ja, det är väl i stora drag de egenskaper som jag till min stora glädje ser att barnen har ärvt.

Men tyvärr stannar det inte vid dessa. Ovilja att såra andra, konflikträdsla och emellanåt lite allmänt feg. Just de sketna generna hade väl kunnat dö ihop med mig, tycker jag. Än så länge verkar det dock som om det endast är sonen som har fått den delen av genuppsättningen.

Igår kom han in från trädgården med ett plågat uttryck i ansiktet efter att ha bytt några ord med grannpojken som hängde över staketet.
- Mamma, jag vet inte hur jag ska säga att jag inte vill att han ska komma hit, utan att han blir ledsen. Vad ska jag säga???
- Säg bara att det inte går just nu. Hälsa att jag har sagt det.
- Men det funkar inte, jag har redan sagt det!

Lika bekymrade båda två drog vi upp strategierna kring köksbänken (Hur i hela världen hamnar jag i situationer som dessa??? Jag är för fanken 38 år!!!). Vi kom fram till att han skulle gå ut till grannpojken och prata med honom en liten stund och så skulle jag ropa in honom och säga att det var dags att duka inför middagen. När grannpojken sedan hade tröttnat på att hänga över vårt staket (en rätt irri vana som jag faktiskt har påpekat för honom!) så kunde Alvin hoppa i poolen som var hans mål för stunden – men något han ville göra utan kompisens närvaro.

Vår strategi funkade och efter fem minuter tröttnade pojken på att glo på vår tomma trädgård. Kusten klar!

Alvin smög nöjd ner i vattnet. När så grannpojkens kalufs dök upp efter någon minut utbrast Vilma högt och tydligt (om än på svenska, Gott sei Dank).
- Alvin, akta, E är tillbaka!

Jag vinkade åt honom, men låtsades att jag hade fått Huntsmän i öronen så jag inte kunde höra hans förfrågan om att hoppa i badet en liten kort stund. Just då kom Jonas hem och jag förklarade det prekära läget. Jag bollade snabbt över problemet till Jonas med förhoppning om en lösning.

Jonas suckade.

Jonas gick ut i trädgården.

Jonas hälsade på E.

Och Jonas förklarade vänligt ett det snart var middagsläge och att barnen skulle ha en tidig läggning ikväll och därför inte kunde leka. De fick ses i morgon i skolan istället.
- Ok, svarade E.

!!!!