Spirande spindelsamvete

Jag vet inte vad som hände.

Det började med att jag hörde på Vilmas röstläge att jag VERKLIGEN skulle komma in i sovrummet NU. Hon hade rätt – det satt ett riktigt praktexemplar till alfaspindel uppe i ena hörnet och såg allmänt lurig ut. Förvisso en ofarlig Huntsman, men av storleken att döma hade denna definitivt kapacitet att rucka på tvättmaskinen om så lusten föll på.

Men nu ville ödet annorlunda. I brist på Lottas handlingskraft, så var det nu jag som var tvungen att hämta dammsugaren och avlägsna den ludna varelsen. Eftersom min genuppsättning haltar något när det kommer till längden så insåg jag snabbt att jag inte skulle lyckas fånga spindeln enbart med hjälp av själva röret på dammsugaren, utan jag var tvungen att ha det långa munstycket på (eventuellt att dammsugarförsäljarna använder sig av några andra termer).

För att göra en kort historia ännu kortare: balanserandes på en stol var jag tvungen att jaga runt spindeln ett litet tag eftersom det rundade hörnet inte tillät munstycket att komma tillräckligt nära för att spindeln skulle sugas in. Men till slut försvann alla åtta ben in i dammsugaren. Mission completed.

För att alfaspindeln inte skulle krypa ut och hämnas genom att långsamt strypa mig så stoppade jag in halva hushållsrullen i öppningen. Vid det här laget var jag så enormt nöjd över min insats att jag genast skröt om den på Facebook.

Men efter några timmar kändes det inte lika bra längre.

Bilderna på människorna som grävdes fram ur rasmassorna på Haiti – framförallt den lilla pojken som segervisst sträcker upp sina armar mot räddningsstyrkan, alldeles grå av allt damm, dök upp på näthinnan. Dessutom hade jag fått kommentaren på Facebook att man ju ska FÅNGA spindlarna, inte döda dem. Och det är ju helt rätt, speciellt om man vet att spindeln är ofarlig trots att den skulle säljas i kilopris på marknaden. Detta ihop med Jonas vurmande för Huntsmännen (inklusive den som nu låg i dammsugaren och kämpade för sitt liv) blev för mycket. Jag insåg till min förvåning – och en smula förfäran – att jag hade utvecklat ett spindelsamvete.

Så, lätt skamsen lyfte jag ut dammsugaren på terrassen och tog bort pappret som korkade igen munstycket. Därefter tog jag ett snabbt kliv tillbaka in igen och stängde dörren. Eftersom det var mörkt ute vid det här laget kunde jag inte se om det hasade ut en dammig Huntsman och gjorde segergester mot månen när han nådde sin frihet.

Jag hoppas det.