Dagisdepp

Vi befarade att den skulle dyka upp, men hoppades såklart att den skulle utebli: vi talar om den stora dagisdeppen. Den lilla glada dagisflickan är numera utbytt mot en ledsen liten Vilma som absolut inte vill gå på dagis.

I fredags sa hon med ynklig röst när jag hämtade henne att det kändes som att vara i fängelse. Snacka om en mental tjottablängare rakt i hjärteroten på Jonas och mig!

Idag var det en tårögd Vilma som fick en tröstande kram av en av fröknarna när jag lämnade henne.

Det är som om hon nu har insett att hon faktiskt ska vara på dagis – på riktigt. Det är inte något tillfälligt spännande som snart kommer att ta slut.

Att det sedan bara är två dagar i veckan både förenklar och försvårar det hela. Det är troligtvis lite för få dagar för att hon utan problem ska komma in i rutinerna och snabbt lära sig språket (Alvin fick ju en crash course utan dess like med fem dagar i veckan – utan inskolning). Men samtidigt är det en stor portion lyx att bara gå två dagar i veckan.

Hur man än vrider och vänder på det så blir det knasigt. Uppiggande och konstruktiva råd önskas!

(På bilden ses Vilma på sitt vanliga sprudlande humör - inte riktigt samma muntra miner vid lämningen direkt...)