Simskolepremiär med besked

Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli. Och eftersom nationalsporten i detta land är simning är det bara att ta seden dit man kommer – barnen ska från och med nu vässa sina simfärdigheter i simskolan.

Alvin gjorde ett tappert försök för något år sedan i den lilla kalla poolen i Gångsätrahallen, men skrämdes upp på land av simskolläraren (även jag tyckte faktiskt att hon var lite ruggig). Trots den tröga starten kan han nu för tiden simma bröstsim, flyta och dyka (om än med ett högljutt magplask som följd). Enligt den australiensiska simtraditionen står crawl på tur. Första gången i simskolan för Alvin blir på tisdag.

Vilma däremot har redan haft sin första lektion. Jag log konstant under en halvtimme då Vilma alldeles euforisk lydde simlärarens minsta plask. Hon visste knappt till sig av lycka, drog upp axlarna mot öronen och fnissade samtidigt som hon gjorde tummen upp mot mig en gång i minuten. Simläraren var tvungen att be henne stänga munnen när hon tog sig fram i vattnet med kickande ben och sprattlande armar (grunden till crawlingen antar jag) eftersom hennes breda leende släppte in på tok för mycket vatten.

När lektionen väl var över kramade Vilma om sin simfröken och frågade mig om det inte var dags för nästa simskola – nu på en gång.

Själv minns jag mina simskoledagar i det bruna kalla vattnet i Furusjön. Bragden låg i att vara kvar i vattnet eftersom varenda vettig person ansåg temperaturen vara omänskligt låg. Men jag lyckades ändå kamma hem några simmärken som jag sedan prydde min röda sammetssköld med. Fast inte fnissade jag mig igenom lektionerna direkt.

(Bilden är tagen vid ett annat tillfälle, men som ni ser är det inte mycket som brukar tynga denna unga frökens axlar.)