Sovrumsbesök

Det var i går kväll det inträffade. Barnen låg och sussade och även Jonas hade fått besök av John Blund. Jag var mitt uppe i läsandet om den kvinnliga misären i Afghanistan (A Thousand Splendid Suns – läs den!) när jag plötsligt skymtade något i ögonvrån.

Högt uppe på sovrumsväggen satt jordens största spindel!!! Den var så fet och så stor att jag från tre meters håll lätt kunde se att han/hon (alltid lika osäkert med könsbestämningen) saknade två ben. Då snackar vi tjocka ben!!!

Utan att släppa besten med blicken började jag frenetiskt att ruska på Jonas som imponerande snabbt kom upp på benen. Jag rusade till vår dödskallehylla där alla möjliga giftiga spindel-, kackerlacks- och myrsprayer står (ja, mamma – det är högt upp så inte barnen når). Beväpnad med en flaska återvände jag till sovrummet.

Jonas hade nu ställt sig på sängen redo att ge inkräktaren en omgång med sprayen.
- Ta på dig en långärmad! Den kanske attackerar! sa jag i ett försök att inte bli änka vid 37 års ålder.

Jonas tittade bara lite snabbt på mig och himlade med ögonbrynen. Själv satte jag på mig gummistövlar (!) och min morgonrock. Nu var jag beredd.

Jonas skickade iväg några giftmoln över spindeln som vacklade till lite grann. Efter ytterligare några puffar föll den till marken (med en duns?). Snabbt som blixten satte jag gummistövelsulan i skallen på honom – och lika snabbt hoppade jag tillbaka och kved lite otufft.

Den var död. Och fanns det något livstecken så tog kloakråttorna hand om det som var kvar.

Jag förbjöd på stående fot alla kittlande små skämt som jag hade på känn skulle dyka upp (att jag sedan drog en liten bit papper längs med Jonas arm hörde inte riktigt dit) och nattens drömmar handlade oavkortat om farliga spindlar.

MEN – för att familjen Karlberg inte ska sälja sina flygbiljetter på eBay när de läser detta, så kan jag meddela att detta tydligen var en högst ofarlig spindel, en så kallad huntsman.

Helt ofarlig. Bara enormt vedervärdig.