Födelsedagsfirande

Japp. Så har man då sällat sig till skaran 38-åringar. Fast jag tillhör den delen som fortfarande ser sig som 27 och lätt identifierar sig med coola backpackers och andra livsnjutare. De där linjerna som sakta men säkert dyker upp i ansiktet måste väl ändå bero på att spegelglaset har krackelerat, eller?

Jag måste erkänna att jag saknar barndomens pirrande känsla som ökade i takt med att födelsedagen närmade sig och som kulminerade tidigt på födelsedagsmorgonen redan innan resten av familjen vaknat. Det där pirret har tyvärr lagt sig för många år sedan, men det är ändå en härlig känsla när man hör den flerhövdade kören ta ton utanför den stängda sovrumsdörren.

I år var det inte mindre än sex stämmor; Jonas och barnen samt Lotta och hennes två barn. Och ingen födelsedag i världen kan ju ta bort den förväntan man känner när man river av pappret på paketen (jag har alltid slitit upp mina paket – är totalt oförstående inför dem som försiktigt lossar tejpen och hävdar att de ska återanvända papperet).

Förutom fint inslagna paket låg där de traditionsenliga teckningarna. Alvin och Vilma har i rakt nedstigande led ärvt egenskapen att sno ihop ett par verk två minuter innan det är dags att uppvakta jubilaren. Alvin pekade dessutom stolt på familjebilden (som jag hade önskat mig för flera veckor sedan) och påpekade att jag hade samma färg på linnet och trosorna på bilden som de jag sov i (vill bara vara tydlig med att det sammanträffandet inte har att göra med att jag aldrig byter underkläder).

Efter Alvins simning kom jag hem och fick att glas vin i handen. Jag sjasades ut i kvällssolen medan Jonas for iväg på hemligt ärende och Lotta plockade ut tårtbottnen ur ugnen. Jonas återvände med kassar fulla av godsaker. Medan humrarna och räkorna lades upp på faten ringde det på ytterdörren och kusin Johan med barnen Anna och Theo i sällskap dök upp.

Nu sitter vi här med stinna magar. Mätta och nöjda. Och en av oss måste lära sig en helt ny sifferkombination nästa gång någon frågar efter åldern. 38.