Osannolik slump och påskshow

Det verkar finnas två tydliga falanger; de som älskar Sydney Royal Easter Show och de som tycker att det är fullständigt vedervärdigt – och dessutom dyrt.

Sydney Royal Easter Show är en årlig tradition som har sina rötter från den gamla goda tiden då bönderna tog med sig sina grödor och boskap in till stora staden för att visa upp och sälja dem.

Numer har det lite gulliga upplägget dopats med två ton überkommersialism och till barnens stora förtjusning finns det ett tivoliområde som får Grönan att framstå som en blek kopia. Dessutom finns det en gigantisk hall där föräldrarna ruineras eftersom deras små telningar vill köpa olika så kallade show bags. En show bag är en reklampåse i vilken man kan hitta allt från godis till leksaker, men även attiraljer som tilltalar en vuxen publik som exempelvis parfymer och krämer. Och de är orimligt dyra.

Inträdet till området (ligger på olympiaområdet) är också hutlöst dyrt. För att inte tala om parkeringen. Det brukar dessutom vara fullsmockat med folk. Har ni hela scenariot klart för er? Dåså. Dit åkte barnen och jag idag för att möta upp kusin Johan och hans barn. Vi skulle göra Sydney Royal Easter Show!

Eftersom jag föddes utan lokalsinne så förlitade jag mig blint på Patrik, ja det är vår GPS-röst. Av någon outgrundlig anledning så ville han inte hitta koordinaterna till olympiaområdet så mot slutet fick jag följa de vanliga skyltarna för att inte tala om raden av bilar som uppenbarligen skulle till samma ställe. Nöjd med att jag hittat fram började jakten på parkering. Och det var inte lätt eftersom jag inte ens lyckades se ett enda parkeringsområde – bara en massa skyltar som utlovade parkering. Lätt svettig insåg jag att jag åkte allt längre bort från huvudarenan som jag såg över trädtopparna. Wo zum Teufeln var jag nu?

Jag svängde in på en parkeringsficka som låg parallellt med vägen och stannade bilen. I backspegeln såg jag en kille som gick mot sin bil som stod parkerad några bilar bakom oss. Rusade ut och förklarade situationen, dvs att jag var helt bortkollrad och absolut inte visste var det där jäkla området var någonstans, än mindre de utlovade parkeringsplatserna.

Inga problem, jag kunde parkera där jag stod. Gratis var det också. Dessutom kunde vi haka på honom eftersom han skulle tillbaka till området. En tiominuters promenad utlovades.

Eftersom jag känner till mina begränsningar alltför väl frågade jag efter gatans namn och skrev upp den på en lapp. Försökte memorera husen som låg intill. Jodå, det här skulle jag nog hitta tillbaka till (hoppades också att Alvins utsökta minne skulle fungera som vanligt). Vägen till området gick över ett staket och via träningsområdet för hästarna, för att sedan gena över en parkering och gå längs med en väg. (Vänster efter staketet, förbi stora elbyggnaden på vänster sida, hästarna till höger om oss… Oj, oj, oj…)

Det visade sig att hans fru skulle tävla med deras häst, så han hade ett utställarpass. Det kanske skulle innebära att vi skulle få leta upp en annan ingång än den han tänkte gå till eftersom han inte trodde att man kunde köpa biljetter just där. Piece of cake, tänkte jag. Kommer vi bara till själva området så löser jag nog resten.

Väl framme vid ”utställaringången” visade det sig att damen i luckan bara vinkade in oss. Inte skulle vi behöva betala! 70 dollar sparade vi på det, tackar!

Efter många om och men hittade vi Johan och barnen och strosandet kunde börja. Puh! Många timmar senare hade barnen åkt karuseller, ätit glass och sockervadd, vi hade tittat på en halsbrytande motorshow, missat grisshowen och tittat på en uppsjö olika djur. Det tog på krafterna vill jag lova. Det började bli dags att dra sig hemåt. Nu var det bara den lilla uppgiften att hitta tillbaka till bilen…

Frågade ideligen Alvin om han kände igen sig. Nja, kanske. Hm. Frågade en kille som stod och dirigerade trafik om han kände till Hill Road. Icke. Men där var ju den stora elbyggnaden (fast såg vi det från det här hållet?)! OK. Jag var vilse.

Fick syn på en väg längre bort där det stod två trafikdirigerare och ytterligare en kille. Hade de hört talas om Hill Road.
- Can’t you find your car?
Jag tittade till på killen, och tro det eller ej: det var samma kille som hade eskorterat oss när vi kom dit! Vad säger ni om oddsen för det?!?!

Vi skrattade åt osannolikheten att vi skulle stöta på varandra igen, och snäll som han var så följde han oss en bit på vägen. Dessutom mötte vi hans fru som var ute och tränade hästen, så barnen kunde addera ”klapp av häst” på sin lista.

Tack och lov somnade barnen i bilen. Tack och lov, säger jag, eftersom jag missade en avtagsväg och hamnade inne i city IGEN! Men, som jag brukar säga till mig själv när jag hamnar i situationer som dessa: förr eller senare så hittar jag hem. Fast som alltid så önskar jag att det hellre var ”förr” än ”senare”.