Brandvarnarjakt

Lördag kväll. Jonas och jag hade precis släckt när ett öronbedövande tjut hördes. Att jag inte fick en bula i skallen är en gåta eftersom jag fullständigt lyfte från sänghalmen. Snabbt som ögat tände jag lampan och stirrade med vidöppna ögon på Jonas.
- VAD var det?!?!

Analytikern Jonas svarade sansat:
- Brandvarnaren. Men frågan är; vilken av dem var det?

Därefter började brandvarnarjakten. Det var definitivt den utanför vårt sovrum – den saken var säker. Troligtvis även den utanför gästrummet där Lotta och barnen låg och sussade.

Nu är det som så här att vi har en takhöjd som är ganska imponerande. Detta faktum kändes inte lika klockrent när vi nu skulle försöka få ut de halvdöda batterierna så att brandvarnarna kunde sluta illtjuta varannan minut. Snyggaste försöket var troligtvis då jag klättrade upp på Jonas axlar och försökte dubblera min armlängd. Det räckte tyvärr inte, och jag var inte heller så sugen på att STÄLLA mig upp på Jonas axlar som han föreslog.

Då mindes jag plötsligt att det ligger en stege under terrassen. Jonas gick ut i mörkret (mörker + utrymmet under terrassen = spindelhimmel = gå inte dit!) och började dra i stegen. Ironiskt nog var den för lång.

Det hela slutade med att vi ställde en karmstol under brandvarnarna i vilken jag satte mig och Jonas klättrade upp på ryggstödet. DÅ nådde han.

Jag undrar fortfarande hur jag skulle gå tillväga om jag av någon anledning skulle ha varit ensam hemma. Måtte jag aldrig behöva lösa det problemet.