Bruten lilltå?

När vi kom till Australien var jag livrädd för alla spindlar och ormar. Numera skänker jag dem inte ens en tanke om jag måste ut i buskarna och leta efter barnens bollar eller när jag lyfter det klippta gräset med bara händerna. Med det sagt så vill jag bara påpeka att jag själv tycker att jag har blivit ganska cool.

Och nu en liten p3-övergång.

Jag vet hur det känns att tömma ett knä på vätska (aj!). Jag vet också hur det känns att föda barn (”aj!” upphöjt i 42). Frågan är nu om jag har lyckats slipa ner min smärttröskel på samma vis som jag har jobbat bort spindel- och ormfobin. Min fråga lyder: går jag i detta nu omkring med en bruten lilltå eller inte?

Lyckades nämligen tjonga i foten i full kraft mot en gatsten som stack upp, varpå lilltån och tån bredvid (vad heter egentligen de olika tårna?) böjde sig åt varsitt håll, bokstavligt talat. OCH jag hörde ett knak.

Nu har jag en klart svullen och snart helt blå lilltå. Och ja, det gör ont, mycket ont. Men, jag kan gå på foten. Jag gissar att en eventuell bruten lilltå inte får kristeamet att lyfta i helikoptern från Karolinska, och med tanke på mitt småländska påbrå så tänkte jag nog hoppa över ett läkarbesök eftersom jag anar att de bara säger åt mig att ta det lugnt.

Vilken utveckling! Undrar vad jag lyckas med härnäst? Kanske kan jag hypnotisera fram mitt obefintliga lokalsinne? (Det skulle behövas eftersom jag åkte fel på väg hem från flygplatsen där Vilma och jag lämnade av familjen Lorentz, och jag hamnade vid Circular Quay = innerstan = trafikerat till tusen.)