Jag vet det redan nu. Jag kommer troligtvis inte att sluta mina dagar på ett ålderdomshem, utan snarare i ett halsbrytande fall i full färd med att rädda Vilma. Efter ett par roliga timmar med Kristina, Björn och deras barn (vi gick i samma mammagrupp, och de bor nu tjugo minuter ifrån oss) åkte vi via en pizzeria till ett område som heter Freshwater. Där ovanför klipporna intog vi en vitaminfri middag med en hungrig mås som gloende sällskap. Vi följde nyfiket de ENORMA vågorna som slog in över klipporna. Ett litet sällskap blev totalt nedsköljt. Barnen ville absolut ner dit.
Jag försöker verkligen att inte vara en hönsmamma, men med Vilma som sällskap är det stört omöjligt. Trots hundratals förmaningar av både mig och Jonas väljer hon ändå att leka att en av sprickorna i berget är Ronjas helvetesgap som hon bara måste hoppa över. Addera dessutom förmågan att titta åt ett håll och gå (alternativt springa) åt ett annat.
Än så länge har inget allvarligt hänt – hennes skrubbsår på knän och händer vittnar dock om att hon inte alltid lyckas med sina krumsprång. Men som sagt var, med hjärtat i halsgropen gör man själv oplanerade hopp och snabba vridningar för att fånga upp henne. Och det är troligtvis i ett sådant som man kommer att gå hädan. (För hoppet att hon ska börja lyssna på Jonas och mig känns obefintligt.)
För övrigt börjar Australian Idol idag - tjoho!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar