Kallur och jag

Susanna Kallur och jag har en sak gemensamt. Nej, det är inte tvättbrädemagen och de muskulösa armarna (I wish), inte heller de vältränade benen. Det handlar om att vi båda har gjort varsin praktvurpa.

Idag när vi följde Alvin till skolan gick jag och småpratade med Sarah (grannTJEJEN ni vet) samtidigt som jag bar Vilma OCH Alvins megastora ryggsäck. I samma veva som jag försökte gå ur vägen för några bollspelande barn valde lille Thomas, tre år, att sätta kurs framför mina fötter.

Just som jag försökte parera Thomas tappade jag helt enkelt balansen, så med ryggsäcken dinglandes på ena armen och Vilma på den andra kom asfalten farande emot mig. Instinktivt försökte jag hålla upp Vilma så hon inte skulle slå i backen, vilket fick till påföljd att jag tog emot med högerknäet i asfalten. Kändes som en blandning av slow motion och ett ögonblicks verk (det sistnämnda är nog närmare sanningen skulle jag tro).

Brak!!!

Efter knälandningen lyckades jag snurra över på sidan och lyfta upp Vilma så att hon klarade sig. Men jag då?

Sarah var snabbt vid min sida, tog Vilma och hjälpte mig upp. Var jag OK? Jo… jag antog det. Barnen som hade sparkat boll stod nu runt omkring mig med stora ögon och frågade hur det hade gått. En liten kille klappade mig på armen och sa:
- It’s OK! It could happen to anyone, you know.

Jag tackade och försäkrade dem om att jag var OK. Sarah tog för säkerhets skull väskan, och Vilma fick gå själv. Knäet bultade och ömmade som attan, men det hade åtminstone inte gått hål på jeansen.

Efter att ha linkat hemåt var det dags för att på riktigt undersöka hur stor skadan var (jeanstyget måste vara väldigt tjockt som ännu inte hade släppt igenom något blod!). Tog av mig jeansen och höll andan. Man såg knappt var jag slagit i. En liiiiiten, liiiiiten bula mitt på knäet var det enda som syntes. Snopet!

Så, Kallur – jag vet hur det känns när man faller. Och i mitt fall var det faktiskt asfalt!