Jo, det hela började med att Jonas har närt en dröm sedan universitetstiden att han någon gång vill bo utomlands. Jag har väl alltid hummat lite jakande när det samtalsämnet har kommit på tal, men inte mer än så.
Så dök då möjligheten upp: flytta till Sydney och vara med och bygg upp en konsultdel inom American Express i JAPA-regionen (Japan, Asia, Pacific, Australia). Bo i Sydney under några år. Erbjudandet var där och då. Nu eller aldrig.
Nu började det ältas i Cillas huvud. Hade precis hoppat på Drömjobbet med stort D på o2. Hela Sydney-upplägget kändes lockande, men inte självklart. Hur skulle det gå för barnen? Och oss? Skulle jag bli hemmafru nu (fyra års universitetsstudier och flera års jobberfarenheter senare) – blir man inte bitter då? Och hur skulle jag klara mig utan mina föräldrar och syskon (syrran som just köpt hus på Lidingö, och brorsan som var på väg HEM från Sydney för att äntligen bo i Stockholm efter alla år i Halmstad och nu senast i Australien)? Och alla vänner och övrig släkt? Det är då faen att vara född till hemmakatt!
Brorsan iskall från andra sidan jordklotet: ”Klart ni ska dra!” Och vill man leva efter mottot Carpe Diem – ja, då är det ju bara att försöka fånga dagen. Vi beslöt oss för att åka. I värsta fall är det ju bara att åka hem.
Första tiden i lägenheten i Manly var ingen höjdare (värmefiltarna borträknade!), trots det magnifika läget vid stranden. Den sunkiga heltäckningsmattan som låg i alla rum, och väggarna som sakta kom emot en de dagar då det var dåligt väder och vi inte ville vara utomhus. Jag suckade längtande när jag såg planen i skyn – ”lycko de som får åka” (detta var de allra mörkaste dagarna). De andra dagarna, då vi var nere på stranden – ja, då var livet inte så orättvist.
Ett jättesnäpp upp när vi väl flyttade in i huset, och ytterligare ett snäpp upp när våra möbler och prylar kom. Nu plötsligt hade vi ett hem som man trivs i. Vårt hem. Som hemma, fast ändå inte.
Jag får inte riktigt med alla händelser i bloggen. Om Jonas skulle skriva några inlägg så skulle det nog handla om jobb, jobb, jobb. Som alltid måste man lägga in en extra växel när man börjar på en ny arbetsplats. Kändes nog extra jobbigt för honom de dagarna i Manly då han kom hem till en fru som satt och var avundsjuk på flygplanen i skyn… Som om inte jobbproblemen räckte.
Dessutom har vi träffat en hel del människor här. Har valt att inte skriva så himla mycket om dem, eftersom jag inte är säker på att de vill bli omnämnda i en blogg. Mest umgås jag med en jämnårig tjej på gatan (Peter Waak dog nästan när jag beskrev Sarah så en gång när vi chattade – ”en jämnårig tjej”…). Well, hennes son Jack går i Alvins klass och vi är båda födda 1971, vilket i mina åldersnojjiga ögon gör oss till tjejer. Pinglor går också bra, om någon föredrar det.
Pratar dagligen med tre andra svenskor på skolgården och som har sina barn på skolan. De är samtliga gifta med australiensare. Har fikat hemma hos en av dem, och en var hemma här igår med sina barn och fikade.
Min gamla kursare och tillika c-uppsatspartner Camilla pratar jag med ibland och vi har träffats två gånger. Den andra gången var vi hemma hos dem i Bondi. Så snart de packat upp sina flyttkartonger ska Camilla och jag ut och göra Sydneys nattliv (eller åtminstone äta middag och gå på bio).
Ytterligare en svensk familj som jag känner sedan Kristina och jag sippade latte tillsammans med de andra mammorna i föräldragruppen i Vasastan, bor en halvtimme från oss. Vi har varit där och hälsat på en gång, och de ska komma hit om några helger.
De som vi mest umgås med är såklart Jonas kusin Johan med familj. De hamnar obönhörligt i bloggen. Jonas och Johan försöker spela tennis en gång i veckan, och då har jag alla fyra barnen. Förra helgen var nog första gången vi inte träffade dem.
Drink och tapas med Alvins klasskamraters föräldrar har vi avverkat, och på fredag ska vi på fest hos grannen Stephen (Alvins klasskamrat Ellis pappa). Med andra ord håller vi på att jobba upp en social tillvaro. (Att vi blivit bundisar med ägaren på den lokala delin/slaktaren höjer trivselfaktorn ytterligare.)
För egen del har jag helt lagt planerna på att hitta ett jobb som jag kan sysselsätta mig med när Vilma väl är infasad på dagis. Känner mig så nöjd med att jag faktiskt har en story i skallen som jag nu har världens tillfälle att få ner på papper. Kommer att känna mig extremt nöjd när det är gjort (och med den takten jag håller nu så blir jag nog klar veckan innan vi åker hem…)
Så har vi det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar