Indiskt dagis, kanske?

Fortsättning på 6 juni.

I vanlig ordning plockade Sue upp oss utanför lägenheten. Laddade med nygräddade pannkakor och diverse mutor var vi redo att avverka fem olika dagis, en styck skola och ett möbelupplag. Jag var nog något mer laddad än barnen inför dagens aktiviteter.

Det är en hel vetenskap att få klart för sig vad de olika dagistyperna innebär. Endera är det Long Day Care Centres som tar ruskigt mycket betalt (maxtaxan har inte riktigt slagit igenom här). Då får man vara där valfri tid mellan 7.30-18.00, och för detta betalar man mellan 60-80 dollar (multiplicera med sex) – per dag! Inne i Sydney kostar dessa från 100 och uppåt…

Ett annat alternativ är Pre-school som är som ett förberedande dagis inför skolan. Pre-school är alltså inte vår motsvarighet till förskolan, utan den motsvarigheten heter istället Kindergarten (oerhört förvirrande!). I Pre-school går man mellan 9-15. Här kostar det runt 50 dollar per dag. Det är på ett sådant som vi vill ha in Vilma.

Det stod snabbt klart för mig att australiensiska dagis (Long Day Care Centres och Pre-schools) är betydligt mindre än våra. Till ytan i alla fall. Det är inte helt ovanligt att man har gjort om ett vanligt hus till ett dagis. På det ena stället bodde ägaren av dagiset på övervåningen. Det kändes som om det skulle finnas en och annan volymrelaterad regel där…

Det dagiset som tilltalade mig mest låg närmast Alvins skola (stort plus!). Ett litet, men ljust dagis som huserade både en papegoja och en kanin. Fröknarna kändes engagerade och snälla. Ett aber var avgiften – 78 dollar per dag. Och de kunde bara erbjuda måndagar och fredagar.

Ett besök i Alvins skola klämdes in mellan dagisrekandet. Åh, så fint! Såg ut som en gammal internatskola, men trots det något strikta intrycket kändes det välkomnande. En jättestor lekplats fick Alvin att gå i taket av lycka, och informationen om att det går fler svenskar på skolan resulterade i ett lyckligt leende.

Dags att besöka det sista dagiset (vid det här laget hade barnens protester blivit alltmer högljudda). När vi närmade oss ytterdörren, drogs det mörkblå draperiet åt sidan och dörren sköts upp. På hallgolvet – som även tjänade som lekrum – låg några barn och vilade till tonerna av indisk plingplong-musik. Dessutom luktade det…. rökelse?

Vi visades in till kontoret där själva föreståndaren (och tillika ägaren) satt vid sitt skrivbord. Mitt emot honom stod två stolar, och borta vid fönstret stod en rökelse och pyrde. Barnen frågade högt vad det var som luktade urk.

Kombinationen låg blodsockerhalt, rökelsen vid fönstret och mannen med indisk dockidock-brytning blev nästan för mycket. Jag började få svårt att koncentrera mig på vad han sa, utan var mest fokuserad på att inte börja fnissa.

Då reste sig Vilma upp från mitt knä (Alvin satt där han också – så för att över huvud taget kunna se mannen i fråga rörde sig mitt huvud likt en ugglas). Hon hade länge suttit och kollat på den fascinerande rökelsen. Beslutsamt gick hon fram till den och började frenetiskt vifta bort röken.

Min tankeöverföring för att få Vilma att sluta gick dåligt, och när jag märkte att mannen började tappa tråden (Vilmas armar viftade som små propellrar och hon blåste frenetiskt) var det dags att fånga in henne. Nu var fnissutbrottet nära, men såväl Sue som jag klarade oss till dess att ytterdörren slog igen bakom oss.

Kalla mig konservativ, men jag har svårt att se Vilma konvertera till hinduism innan hon ens har fyllt fem!

(Möbelbesöket gick bra – och nationaldagsfirandet kulminerade med hämtmat och kall öl.)