Skolhämtningens höjdpunkt

Att hämta Alvin på skolan är faktiskt en riktig höjdare. Inte bara för att man vill se att han har överlevt ännu en dag bland människor som bara pratar engelska med honom (han är sååå modig och duktig!), utan också för att det närmast råder karnevalsstämning på skolgården klockan 15.20.

Tio minuter före utsatt tid börjar den annars så tomma skolgården att fyllas på med mammor. En och annan fadersgestalt kan man skåda, men de är rätt sällsynta.

Då, 15.20 sharp, ljuder det tio höga signaler (man ställer sig per automatik upp i givakt). Skoldagen är över. På vår skola går nämligen alla barn mellan 9.20 – 15.20. Majoriteten av dem går hem efter skolan – bara ett fåtal stannar kvar på motsvarande fritids.

Efter stort puss- och kramkalas (och den stora lättnadssucken över att Alvin även denna dag såg ut att ha överlevt med råge) kommer vi till hämtningens absoluta höjdpunkt i samband med att barnen absolut måste fara omkring som torra skinn på skolans klätterställningar.

Mitt fokus hamnar oundvikligen på en liten kinesisk kille som ser ut att gå i ettan eller tvåan. Tja, liten och liten förresten. Snarare lite knubbig. Men det har sin tydliga förklaring. Oavsett var den lille pojken håller på med så kommer lilla mamsen efter och trycker in mat i munnen på honom. Hon parerar skickligt de andra barnens ben och armar i klätterställningen för att sträcka sig på tå och knö in en liten tugga i pojkens mun. Ibland försöker han säga nej, men mammans envishet kan han inte rå på.

Jonas som var med och hämtade i förra veckan trodde inte sina ögon – han var säker på att jag hade överdrivit när jag hade berättat om den kinesiska mamman och hennes besatthet i att få i pojken mat.

Frågan är, hur säger man till någon annan förälder att hon riskerar att sabba såväl sonens matchvikt som hans sociala relationer med de andra barnen – hur upplagt för mobbing är nämligen inte detta?